LinaoTilda

Fan va dålig jag e.. snacka om att ha svikit mina läsare... =( Men nu SKA jag skärpa mig.. ska skicka iväg de där bilderna till Carro också, som jag lovat.. hon ska ju snygga upp lite här :)

ska göra det på en gång :)

Men nu ska jag berätta något som hände 16/1... den värtsa dagen i mitt liv... den värsta dagen i mitt mammahjärta, den värsta skräcken jag varit med om.

kvällen var hemsk, ungen var svettig och hade mardrömmar, men det slutade när jag la mig bredvid henne och öppnade fönstret lite, det var kohett i sovrummet, men jag låg o fundera på om inte Mathilda skulle få va hemma eftersom hon sov så dåligt på kvällen.
Men hon vaknar pigg o glad så då fick hon gå till sin dagmamma,

Morgonen rullar på som vanligt, Kenta lämna Emilia hos dagmamman, så jag o *Mathilda hade en liten mysmorgon, med tända ljus och lååång frukost. Mest för att det var min lillebrors födelsedag.. Hon var iof lite gnällig på morgonen, men hon var ju inte sjuk och tänkte att det blir ju bättre när hon kommer igång lite, Mathilda är ju otroligt mammig, lite för mammig ibland.

Jag går hem, plockar lite, sätter mig och slänger iväg arbetsansökningar, och eftersom jag inte fick sova så mycket förrän 2 ¨på natten va jag lite trött.. så jag tänkte att jag lägger mig och vilar en stund på soffan, första gången på 3 månader som jag vågar vila när mathilda är hos dagmamman, för jag har varit så nojig att jag inte ska vakna osv.

Ställer klockan på 13.30 tror jag d va... men tryckte på snooze hela tiden... 14.11tittar jag på klockan o ser att jag även tryckt bort ett samtal från dagmamman.. så jag ska precis skicka iväg ett meddelande när hon ringer.

J: Hallå hallå
D: Heeeeeej (med lite konstig röst, kan inte förklara)... Du?
J: Ah?
D: ehm, din dotter e lite sjuk..
Jahaja tänkte jag... förkylning ellr dålig i magen..
J: jaha okej.. blir avbryten
D: Ambulansen är här, Mathilda ha.......... bla bla bla nu hörde jag inte mer utan bara skriker VA!!!!
D: Ja men kom hit.

Jag bara skakar i hela kroppen, springer runt heeela lägenheten och letar efter en tröjjävel, så ringer kenta och jag skriker något om Ambulans, mathilda, kramper och lägger på. Fångar en svettig buggtröja som kenta haft i jobbet och springer allt vad mina ben klarar av, kommer upp, hör mathilda gråta och blir först lättad av att hon andas iaf.. kommer in och ser mitt barn bara åla sig i ambulanstjejens famn och hon blundar kommer jag ihåg, ungefär som att hon har en madröm, men de säger att hon är vaken och vid medvetande, och jag bara skakar och tar mitt barn och försöker trösta henne, men känner hur paniken kryper upp mot halsen över att hon är otröstlig och bara skakar och svettas, hon är kokhet också,  hon reagerar inte alls på att jag är där utan bara gråter o gråter, l¨åter livrädd.
Men jag tror ju att faran är över och vill bara ta mitt barn i famnen och gå hem o ringa kenta. Men de vill att Mathilda ska följa med in till sjukhuset. Jag är så chockad redan så jag förstår inte rikitgt vad som hänt, utan gör som jag blir tillsagd, lämnar över Mathilda till ambulanstjejen igen och sätter på mig skorna, går ut genom porten, ser ambulansen (som jag totalt missat när jag sprang upp) som står utanför porten och komemr ihåg att jag måste ringa kenta, ringer o förklarar snabbt, säger att jag ringer när jag vet vilket sjukhus.. och då blev allt klart för mig, hade inte mathildas dagmamma varit så snabbtänkt hade mitt barn kunnat fara ännu mer illa... och ringer fia och bara störtbölar, ville bara ur den här mardrömmen, kunde inte hon ta över... rädda mig.. men hon säger åt mig att lugna mig och packa ihop grejerna, släppa paniken  och vara där för Mathilda.. Jag är fortfarande heelt skakis, och bara virrar runt, slänger ihop några blöjor och välling och går ut.. hör att mitt barn fortfarande skriker, hoppar in i ambulansen.

Mathilda bara skriker, tittar bara åt höger, och benen hoppar på henne... vilken jävla syn.. jag försöker få kontakt med henne vilket är stört omöjligt, hon vänder huvudet åt mig men tittar inte på mig, ögonen går fortfarande bara åt höger, minns att jag fick henne att härma fisken (smacka med läpparna) men fortfarande tittar hon åt höger, ambulanskillen som sitter med mig, börjar bi lite nervös pga bristen på kontakt, han tar blodsocker, och blodtryck men inget är fel.. Mathilda ligger o skriker "däääär" och "Emiliaaaa"... när vi närmar oss skanstull får jag i henne saft, ungefär 50 ml och då titta hon på mig för första gången... Hon är fortfarande kokhet och fortfarande skakig, men hon börjar komma tillbaka...

Och jag minns att jag tänker på att vi ska få sitta i väntrummet i flera timmar och nästan ber ambulansen vända.. och nu kommer nästa chock, när vi kommer fram, står en sköterska o väntar på oss, ambulanspersonalen rycker mathilda ur händerna på mig, springer in och jag efter, och där står Kenta och sen är det 8 pers i ett akutrum som trycker på henne, klämmer, och tar tempen och tar halsprover o ja jag vet inte vad... De bestämmer sig att vi får stanna, de har pratat med mig flera gånger om vad som hänt, men jag hörde inte, försökte lyssna, men det bara eka.. sen satte vi oss på en bänk för att vänta på rummet, då kommer en sjukskötare och pratar med oss efter att vi fått vårt kaffe, och då förstår jag vad som hänt.

Mathilda har fått kraftiga feberkramper, och de har varit långa, därför vill de lägga in oss på observation för att hon tappade medvetandet så många gånger och hade så pass hög feber.

Vi stannade en natt, och Mathilda blev mycket bättre senare på kvällen efter att ha sovit och fått i sig lite mat och febernedsättande.. vi fick åka hem dagen därpå på förmiddagen... Mathilda hade förvisso 40 i feber i 5 dagar, så hon fick varva mellan ipren och alvedon var 3e timme.

Och jag ber till gud att ALDRIG med utsätta Mathilda för det här, inte heller mig och Kenta...
Men jag lovar, kärleken till ditt barn blir än mer oändlig, när du tror att du ska förlora det.