LinaoTilda

Studieuppgift 3

Utgå från en patient i livets slutskede. Du väljer själv ålder, diagnos och sjukdomsbild.

För G/VG/MVG

Redogör för 8 symtom som kan uppkomma vid sjukdom i livets slutskede, orsaken till dessa och vad du som vårdpersonal kan göra för att lindra.

Du ska redogöra för begreppet smärta och redogöra för olika smärtlindrande metoder, du ska också redogöra för vad som är viktigt för dig som vårdpersonal att tänka på och vad du kan göra för att lindra smärtan hos din patient.

Studieuppgift 4

Utgå från din patient (som du beskrev i uppgift 3) Beskriv vilka symtom han/hon har som hör till livets slutskede.

Gör en individuell vårdplanering (IVP) för den patient du väljer

enligt omvårdnadsprocessens fyra steg:

• bedömning/ behovsinventering
• planering
• genomförande
• utvärdering

När du utformar den individuella vårdplaneringen utgår du från patientens behov och

problem.

Hej

det var en väldigt fin berättelse. Tack för att du delade med dig. Du skriver med kompetens och empati.

MVG

mvh Marie (semestervikarie för Josefine)

Jag skriver den här uppsatsen där jag går utifrån en patient jag fastnat för och intresserat mig mycket för och känner mycket för. Ingenting är verkligt, men hela förloppet är utifrån 3 människors väg till döden, som stod mig väldigt nära hjärtat. Det är en blandning av tre, som blir en.

Patient: Lisa är 85år gammal och bröt lårbenshalsen för drygt en vecka sen när hon halkade på blött gräs. Lisa hade konstigt hög feber när hon kom in och man beslutade att man skulle ta en CTG på Lisa. Den visade att hon hade en infektion i kroppen. När man undersökt Lisa från topp till tå så hitta man metastaser i lungor, lever och ryggmärgen. Man har svårt att avgöra hur långt den har gått och hur länge den funnits där. Lisa har ont efter fallet och är rädd på grund av sin cancer. Det visar sig tyvärr att man kan inte göra något åt hennes cancer för att det har gått så långt och organ har blivit angripna. Man gissar på att hon har ca 4 veckor kvar i livet. Lisa är förtvivlad och förstår ingenting, hon var ju kärnfrisk för en vecka sen och mådde jättebra. Men man tror att självaste kampen mot cancern kommer ta livet av henne innan cancern gör det. Så man ger henne lindring mot symtom och smärta. Den psykiska smärtan är större för Lisa och hon behöver tveklöst någon att prata med. När Lisas familj kommer på besök och får höra om sjukdomen blir inte hennes vuxna barn förvånade. De berättar att hon haft hög feber fram och tillbaka, haft dålig balans,viss andnöd och varit klumpig men hon har vägrat gå till läkare, och förvrängt sitt tillstånd och intalat sig att hon är frisk och att det handlar bara om åldern.

I tre veckor har Lisa vårdats som en "levande" patient och man har arbetat mycket med det psykiska, hennes rädsla för döden och man har förberett vad som kommer hända och vad man kommer att hjälpa henne med. Hon har ett enormt stöd från sin familj och sjukhusprästen har varit och samtalat med henne nästan varje dag, och det har pratats mycket om döden och vad döden betyder. Lisa är inte längre rädd för döden, hon har "avslutat" sitt liv där hemma, och med det har hon skrivit klart sitt testamente tillsammans med sin familj, och hon har ringt en vän som hon inte pratat med sen 50års åldern då de kom i luven på varandra av en anledning hon inte ens kom ihåg. Hennes vän har varit vid hennes sida varje dag efter att hon ringt. Och när jag tittar in ibland sitter de och skrattar och gråter åt gamla minnen, fick veta att de gått i skolan tillsammans från första klass, och att de fött barn tillsammans.. deras vänskapshistoria är enorm!

Att slutet är nära för Lisa visar sig mer och mer tydligt nu, hon har tydliga symtom och är väldigt trött. Hon är ständigt illamående och kräks ofta när hon känner vissa lukter, kaffe och matos är något av det som gör henne illamående. Hennes ångest för att bli ensam och starka behov av att ha någon vid sin sida har lett till att hon har fått ett nytt rum där hon ligger ensam och har möjlighet att ha närstående sovandes kvar på natten, men Lisa vill inte sluta med smärtstillande som morfin på natten som kan vara en faktor till hennes ständiga illamående. Men hon gick med på att prova kortison på dagen istället  eftersom det kan lindra vid en levermetastas, och kortison hjälper även hennes aptitlöshet som kommit med smärtan. Hennes trötthet beror på, enligt henne själv, rädslan att dö när hon sover och obehagliga mardrömmar, men morfinet som hon får vid smärta hjälper på natten.

I takt med att ätandet blir en plåga för Lisa, blir hon även tröttare. Hon orkar inte sitta förutom med stöd bakom ryggen i sängen. Hennes händer och fötter är kalla och har blivit rödfärgade på grund av minskad syresättning av huden, trots att hon är kall om händer och fötter har hon feber och känner sig varm, hon vill inte längre äta eller dricka, hon säger att hon inte vill ha, men jag vet att det är för att hennes sväljreflex har upphört. Det underlättar man med att hjälpa henne med vätska och att fukta munnen emellanåt.

Några dagar senare...

Lisas väninna undrar varför hon slutar andas emellanåt, och jag förklarar att det nu förmodligen bara handlar om timmar, att andningsuppehåll är vanliga och att andningen förändras till oregelbunden. Lisa har lätta rosslingar och jag väljer att inte störas av det, eftersom hon själv blir nog mer störd om jag gör något åt det än vad vi blir av ljuden. Lisa ser så fridfull ut där hon ligger, hon ser lycklig ut. Hennes barn håller i varsin hand och hennes man fuktar pannan med våt trasa. Hennes vän står och sjunger nån visa på dalmål, och ljusen brinner för nytt liv. Lisas blodtryck och puls blir allt svagare, men hon vill inte riktigt dö nu. Hennes man säger "Det är dax nu Lisa, det är din tur att bli omhändertagen, vi klarar oss. Gå nu!". Och som om han gett henne en gåva, ler hon och tar sitt sista andetag... Hon är inte längre rädd, det är okej nu.

Tack!