LinaoTilda

Ibland känns det som att jag varit med om så mycket konstigt och olyckligt.. mer än vad man borde orka.. nånstans har det gjort mig på nåt sätt.. obrydd.. händer en sak händer det minst 2 till.. och när jag släppt det kommer nästa grej.. det tar liksom aldrig slut... jag snackar inte om bråk eller pengar... bara allmänt.. Men ibland händer nåt jättebra och i samma veva bara haglar det ut sanningar som skär i hjärtat..

hela 2000-talet har det hänt de mest befängda saker.. folk har bara dött..
När ola dog, 2004, tänkte jag att nu måste det väl ändå ta slut.. då hade Mormor, Gammelfarmor, conny, maffe,stefan gått bort något år tidigare. Det tar aldrig slut, man måste komma till insikt med det, men d är så jävla hemskt.. så fruktansvärt hemskt..
2006 Gick ullis och Neo bort... 1 månad kvar till beräkningsdatum... Ullis var gravid med Neo, och så hände det bara.. det totalt förbjudna och otänkbara... båda två gick ifrån oss 26december... året innan överlevde Ullis tsunamin i thailand... samma dag..

Varför händer det.. varför så unga och friska människor??

Mathilda döptes 31 maj 2008, då kom min morfar som jag inte träffat på flera år.. min älskade morfar! Jag har alltid avgudat honom!!! Men när min morbror som är 2år äldre mig, dog när han var 6år pga blåsljud i hjärtat (förlåt emma, men nu när jag vet att det är bra med Novalie så vågar jag berätta det), så försvann vår kontakt nånstans i cyberrymden.. jag träffa honom kanske 2-3 gånger efter det.. och det har varit så jävla jobbigt att inte veta varför alla födelsedagskort bara försvunnit.. alla samtal bara försvunnit..
första gången på 7 år hörde han av sig med ett jävla kort och en mor-och dotter bukett, som det dessutom stod gratis på. Han kunde inte ens ringa och säga grattis.. jag blev såå jävla glad när buketten kom, för då visste jag att jag fanns fortfarande i hans tankar.. Men det var fortfarande en besvikelse... När Mathildas dop var planerat och bestämt så var det mamma som ordnade så han kom.. och jag ville bara att alla skulle gå därifrån... lämna mig ifred med honom. Låta mig få omfamnas av min morfar som alltid gett mig känsla av trygghet.
Jag fick ett litet hopp om att Morfar och jag skulle få upp kontakten igen.. men han försvann igen.. tom från mamma.. han hörde inte av sig, när mamma ringde dit svarade min morbror och la sen på luren.. ingen förstod varför och jag trodde besvikelse hade kommit över morfar.. en månad senare ringde morfars fru och berättade att han var död.. han hade dött i cancer och legat på sjukhus i princip 2 månader... ingen hade ringt och berättat detta för oss.. vi hade blivit helt utlämnade.. för att morfar ville ha det så.. Jag vet inte om morfar ville ha det så, jag vill gärna tro att han inte ville det, jag tror att vi blev utelämnade detta för att hon ville det. Alla andra var ju där och sa hej då...

Min morfar... den finaste jag vet.. dog 2 veckor efter Mathildas 1årsdag.


Nånstans vill jag tro att mitt liv börjar ta form, att jag har hittat min väg och vet var jag ska gå. Jag vet vad jag vill och jag har fått mycket av det jag vill ha. Och jag tror att morfar är en väldans hjälp på vägen...

Jag vill tacka alla mina fina och underbara vänner för att ni finns, min familj för allt stöd och hjälp på vägen, min dotter för att hon ger mig hopp och vilja varje dag, min fästman för att han är den underbara man han är. Ni gör mitt liv otroligt värt att leva, och ni ger mig viljan att kämpa och tro för det jag vill ha.

så, nu har jag bölat av mig lite också.. All kärlek till er där ute, och kämpa, för en vacker dag kommer du få det du kämpat för...