LinaoTilda

Hur e läget då??
Sitter på jobbet igen och har nackspärr, ryggont och molande värk i magen.. undrar vad det är??? Kom för någon dag sen.. hmm.. dödssjuk kanske?

Jag skrev ett inlägg som jag valde att inte publicera.. om var gränsen går när man slår sitt barn..
Eftersom en söt liten tös sa till mig i tele "jag vet att du slår ditt barn, alla i fiskis säger det"... konstiga är bara att ingen kommer ihåg henne.. haha aja...

Jag tänker inte ens försvara mig över den kommentaren för det finns inte i min värld. Men iaf.. var går gränen? Jag vet att man har egna gränser, men vad säger folk i din omgivning.. Jag vet en väninna som tog sin sons playstation och han gav ut ett tjut likt en stucken gris, och henne vän som befann sig i lägenheten (inte i rummet) blev alldeles tafatt och var tvugen att gå... (gick runt i 3 timmar) och sen åkte hem. Sa inget utan bara gick... ringde upp min väninna häromdagen och sa att han trodde hon slog sin son... vilket hon aldrig skulle göra...
Det jag vill komma till är liksom, var går gränsen, när får man säga att nån annan slår sitt barn? när man tror det, för att man tycker det eller när man vet till hundra procent??!
För jag menar, det är en allvarlig sak att anklaga någon för, men vågar man inte göra något för att man inte är säker, då kanske det går åt helvete nästa dag... så när är det okej att rycka in?

Det är så jävla livsfarligt med människor som tror att de vet nåt, jag vet föräldrar som inte ens vågar säga till sitt barn offentligt, för att människor runt om kring är som hökar och älskar att lägga sig i, och just TRO något.
Det finns pappor som inte vågar bada med sina barn, för att folk ska misstolka "jag badade med pappa, jag såg hans snopp." - barn säger ju sånt..
Samtidigt som att jag gillar att folk är lyhörda och har hökögon just för att det finns så mycket sjuka människor här ute så kan jag bli arg att de dömer så fort... om det är en människa de känner eller iaf känner till, kan man inte forska lite vidare då och bilda sig en uppfattning.. man kanske har fel... men man har fortfarande gjort allt.. eller hur?

Vart går gränsen för mig?
När man höjer handen mot ett barn, oavsett om man slår eller inte... den makten som fullvuxen människa utnyttjar man inte mot ett barn. Att skrika skälsord till sitt barn, e enligt mig psykisk nedtryckning...

Men å andra sidan är ingen perfekt, alla gör vi fel, och förhoppningsvis så lär vi oss av våra fel... det mest hårdhänta jag gjort mot Mathilda är att knäppa på munnen, när hon har spottat mig i ansiktet... men sen spottade hon inge mer... eller när hon drog ifrån mig alldeles i närheten av bilvägen, då TOG jag henne i örat (jag drog INTE), inte för att göra illa henne utan visa att det där varjätte jäätte fel, och det var farligt. Det gjorde verkligen inte ont på henne, skulle aldrig göra illa henne med avsikt och har aldrig gjort illa henne oavsiktligt heller...
Men ni tycker kanske det är fel det också, det är det jag menar... var går gränsen?

Det jag vet är att jag älskar barnen oändligt, och skulle skydda de mot allt om jag kunde... jag skulle aldrig skada barnen, någonsin. Men som sagt, alla gör vi fel, och går emot våra principer. Jag gör säkert hundra fel varje dag, men jag har trygga ungar som vågar säga ifrån de också.  Och kommer till mamma / carro och pappa alltid.